Ni kan inte förstå hur fruktansvärt trött jag är i detta nu. Helt sanslöst! Tack gode gud att jag "bara" behöver stå ut med detta läsande i ett år till. Eller faktiskt mindre. ;) Nu tror jag att jag ska ringa min kära farmor, tror hon ringt mig imorse när jag var och tränade... Samtidigt försöker jag bli pigg på lite cola...

Den här dagen suger lika hårt varje gång, i alla fall om man ska se till det kärleksmässiga... Det är nog endast ett år jag inte lyckats vara singel på denna dag men eftersom jag inte ens kommer ihåg vad som hände den dagen så kan det ju inte ha varit något speciellt att lägga på minnet heller. Men... har man ingen pojkvän att ösa en massa kärlek på så får man helt enkelt göra det på sina underbara vänner och familjen.

Tack för att ni finns där för mig! All kärlek till er... och ni vet vilka ni är...